Flyttat!

Häng med!

www.maskrosludd.se

<3

neuronormativ?

Att umgås med en hop människor som uppenbart inte är vana att umgås med npf är långt ifrån en egoboost. Finns det något uttryck som beskriver det motsatta? Awkwardboost? Idiotboost? Alienboost? Retardboost? Eller några fina svenska benämningar som vanförboost och lyttboost kanske skulle funka?

Att veta att man snart ska umgås med en hop människor man i förhand tror inte är vana att umgås med npf är nästan ungefär som.... Evenmoreretardboost.

inspiration

söker inspiration för livet. Har så mycket att vara glad för men så svårt att ta in något. Det är som att allt som är jag är bortspolat. Jag är tömd på lust och energi. Minns inte längre vad som är roligt och värt att gå upp på morgonen för. Allt som jag brukar känna för känns bara tungt och motigt. Jag är sjukskriven. För ADHD. Gött. Jag gjorde det alltså igen. Trots att jag hade min diagnos nu och alla möjligheter att få använda mig av nya redskap som skulle göra livet lättare så körde jag bara på. Tog inte ens in diagnosen, använde mig inte av några redskap, hade inte tid. Jag var ju mitt uppe i mitt nya jobb. Det fick vänta. Sonen fick också diagnos under tiden. Det hade jag inte heller tid att ta in. Tar det sen. Allt annat än jobbet fick stå åt sidan. Jag såg varningstrianglar både till höger och vänster där när jag tryckte gaspedalen i botten så att träden gav vika när jag körde förbi. Men jag hade inte tid att bry mig om dem. Så. Som sagt, jag gjorde det alltså igen. Trots att jag skulle ha lärt mig den här gången. Jag skulle ju ha lärt mig att bromsa i tid. Pang! Rätt in i muren igen. Volta några varv. Och bilen är bara skrot. Allt är mörkt, batteriet är dött och  jag sitter fastspänd i bilbältet i min upp och nervända forna formel1-bil, jag har ingen hjälm på mig, inte heller någon flamsäker dräkt. Jag bara hänger där, kan inte röra mig. Förlamad. Hör röster på avstånd, de vill mig saker. Vill att jag ska ta mig ur bilen, att jag ska resa mig upp, följa med. Men jag blir kvar. Stirrar på muren med tom blick. Det står något spraymålat med svart färg. Otydligt, men jag får det till "din hopplösa klantskalle".

Ur en bok om adhd

Och det där såret på fingret som påminner om kaoset, adrenalinet, en slowmotionsekvens av saker som flyger omkring i rummet och det går runt. Uppvaknandet när orden "du har slagit dig, du har blod i hela ansiktet" lyckas överrösta din egen röst som dånar "rör mig inte". Tomheten och likgiltigheten som följer när hjärtat slutat pumpa för hårt. Skulden och skammen över att ha drabbat någon annan. Det är blodstänk och glassplitter överallt. Det är något som har gått sönder helt enkelt.

Citerar mig själv...

...med det mest träffande jag läst på länge

"Behöver servas, gaspedalen har fastnat i golvet och jag har så jävla dåliga bromsar."

27/1-2011

Jagat jaget

Jag fattar idag. Att allt jag har varit är en fri, bubblande själ instängd i en påtvingat samhällsanpassad kropp med ihopsydda vingar. Att aldrig fått leva efter orden "du får vara den du är, varsågod". Det är ju fruktansvärt vad det kan ställa till med. Jag inser också att det faktiskt är det som har ställt till med alla problem. Det är inte diagnosen eller diagnoserna i sig som är eller har varit problemet utan vad människor runt mig skapat som norm. Vad de bestämt att jag ska bete mig efter. Hur man bäst tar död på livsgnistan. Jag är fortfarande ärrad i utstrålningen, man kan se på utsidan att jag är hård, stel och kantig på insidan. Men jag mjuknar, varje dag.

Att instinktivt och genuint känna i varenda cell i min kropp att det jag tvingas göra inte är rätt för mig kan ju inte skapa annat än problem. Med åren har jag slutat anpassa mig mer och mer. Vilket gör att jag åter är konstig och säger saker till vem som helst hur som helst, beter mig som man inte "ska" eller "får".

Ja, jag pratar med busschauffören eller kassörskan på ICA om jag känner för det.

Ja, jag säger, fan vad du ser ut som hon i Twilight-filmerna till tjejjen jag går förbi och aldrig sett förut om hon gör det.

Ja, jag frågar värdetransportkillen om han blivit rånad på senaste och vad han har för risktillägg egentligen, om jag är nyfiken.

Ja jag stannar mitt i spärren, vänder mig om, stirrar aggressivt upp och frågar mannen på 3.15 meter som försöker planka in på mitt kort, vad fan han vill och ifrågasätter om han betalt tågresan med mitt kort eller?! Fast jag en annan dag uppmanar ungdomarna som ivrigt väntar på någon att planka efter med "kom igen nu killar är ni med, nu går vi", för att SL suger men den vuxna ouppfostrade jäveln på 3.15 meter får fan skärpa sig. Han kan dessutom bara kliva över spärren med sina skitlånga ben om han så gärna vill åka tunnelbana. Eller parkoura lite eller så kunde bara ha frågat mig.

Och ja, jag hockeytacklar idioterna som ställer sig i vägen när jag ska av tunnelbanan för att dom irriterar mig.

Jag är extremt känslostyrd och agerar därefter. Jag påstår inte att det är en bra egenskap rakt igenom, det är detta jag jobbar mest med. Men det är så jag funkar. Jag är sån. Det är den egenskapen jag gillar allra mest och allra minst med mig själv.

Det är den egenskapen som gör att jag glimrar men också att jag stormar. 

Jag ser på er med huvudet lite på sned, i mungipan har jag en liten touch av ett hånleende och i blicken och ena ögonbrynet har jag ett litet uns av en mental klapp på era huvuden, varenda gång någon av er anser att jag på något sätt är mindre än er för att jag inte uppnått vissa, enligt er, viktiga saker. Varför jag inte har uppnått dessa saker ni anser vara viktiga efter er hjärntvättade eller ännu värre, genuina syn, baserad på dagens samhällsnormer, är för att jag inte har velat uppnå dem. Ni har bestämt vilket trappsteg på samhällsskalan jag ska ha uppnått för att ha "kommit någon vart i livet", inte jag. Att ni inte förstår skillnaden är sorgligt. Att ni tror att jag lyssnar eller tar åt mig av era ytliga värderingar eller fattiga livsåskådningar är patetiskt, är ni så viktiga i era ögon så se till att göra något viktigt istället.

Hur ska vi någonsin kunna skapa en fulländad värld med all den här idiotin och ignoransen omkring oss. Jag blir trött.

Jag tror verkligen innerligt på att det inte är jag som behöver anpassa mig.

Mission: Reeeeebooooot.

Kearlek! <3

Vad är ADHD?

Vi var på en sån kurs igår. Vi satt i ett rum fullt med folk med ADD/ADHD. Har sällan känt mig så "normal", ett rum fullt med folk som är som jag, nu vet jag hur ni "normala" känner er ;)

Efter kursen tog vi en middag på O´Learys och vet ni vad. Deras hamburgare är ÄNNU godare utan bröd! :D Ett glas rött till det och jag var mycket nöjd :)

Blev dock övertalad att dela en Oreo´s-kladdkaka och jösses I say, vad socker gör för smaklökarna och varenda trigger i hela kroppen. Idag är jag hyperspeedad och svårfokuserad. No mas. Förbannade knark.