Livet

Jag sitter på Café. Själv. Ringer en massa samtal. Dricker massa kaffe. Äter offentligt. Själv. Skriver små anteckningar i min kalender. Skickar mail. Tänker tankar. Om livet. Hur människor formas. Om faktumet att hur du behandlas som barn alltid kommer att vara du. Inuti. I känslan. I din känsla om ditt du. Om att vi nog för alltid är barn. Allihop. Om att jag borde göra om bloggen. Den här livsstilen passar mig inte längre. Jag har inte tid att vara allt. Vill inte vara inget. Vill vara lagom. Som en del av det sitter jag som sagt på café. Själv. Och jag inser att jag inte är rädd. Jag är inte rädd. Jag har gjort mig bekväm och trygg i mitt hörn längst bak, där jag kan se alla. Nästa gång kanske jag vågar sitta mitt i allt.

Studerar genom fönstret kommunikationen på uteserveringen mellan ett ca 9 månader gammalt barn i barnstol och en hund som sitter i någons knä. Jag har barnet vänt emot mig, han har solen mot sin högra kind och tuggar kanelbulle som han sedan smular sönder mellan sina fingrar. Undrar. Hur kommer han att formas utifrån andra människors bemötande. Nu är han perfekt. Sen. Kan han bli vad som helst. Och jo. Det är visst deras ansvar och fel. Den biten att de inte gett honom möjlighet att bli så fantastisk som han har möjlighet att bli. För det spelar ingen roll hur mycket du jobbar på ditt agerande utåt gentemot andra människor genom självinsikt och vägledning, för att, känslan är för alltid där, trots att du vet hur du ska bete dig. Asfalt är hårt.

Kaffestänk och porslinsstoft

Jaha, livet. Struktur var det. Ju mer struktur jag försöker få, desto mer kaos blir det i mitt huvud. Kämpar och fokuserar, sen dyker det upp något som får mig att helt tappa fotfästet eller något litet som måste göras som inte är inplanerat i dagens planering och inte heller får plats. Och jag känner fullständig hopplöshet. Allt blir kaos, listorna är kaos. Hur ska jag kunna få struktur av listor när de är kaos. Jag vet inte hur man gör.

Min frustration leder bl.a. till att jag kastar sönder fulla kaffekoppar från den ena sidan av rummet till den andra. Kaffestänk och porslinsstoft över hela köket. Fantastiskt. Torka, moppa, tvätta matta, sopa, dammsuga. Mindre kaos så? Ska jag känna mig mer normal så?

Ge mig styrka. Varför är det så svårt.

Neuronormativ?

Står på balkongen i mörkret och iakttar tre små killar som går förbi och pratar om Charlie Sheen (?!) Jag minns plötsligt hur det kändes i deras ålder. Hur lukter, ljud och känslor fanns runt omkring. Hur det kändes att vara medveten. Hur det kändes att leva. jag har någonstans tappat den förmågan för länge, länge sen. Läser igen om diagnoser. Och känner igen mig. Jag förstår precis. Men yrkeskåren verkar inte förstå. Eller lyssna. Eller ens vilja lyssna. Det är som att jag är förpassad, misstrodd, undanstoppad. Inte tillräckligt sjuk för att behöva vård eller hjälp. Jag har inte cancer. Jag har (förmodad) adhd.

I skrivande stund står jag vid spisen och lagar mat samtidigt som jag skriver detta och pratar med min dotter, svarar på hennes tusen och en frågor, de jag hör dvs, och hjälper henne att plocka fram pysselsaker. Under tiden har jag också hunnit gå ut och röka, plockat undan disken, funderat över kalas, att jag ska gå och duscha, hällt upp coca cola, bränt maten eftersom jag glömde sänka från 12:an, kollat vad som var på tv:n. Det har gått fem minuter, högst 7.

 Och såhär fortsätter det. Jag har haft en hyperperiod de senaste dagarna. Intensivrenoverat hemma, impulshandlat och hyperpratat, hypertänkt, sena nätter och tidiga morgnar. Kan inte sova. För att plötsligt sova till 14.00. Nu är energin slut för den här gången och jag känner redan hur jag börjar vända mot botten. För att jag har gjort så jävla mkt men ändå inte kommit fram till mål. Trött i kroppen men hjärnan fortsätter. Att bara titta på tv är liksom inte nog. Att spela wordfeud med minst 5 andra spelare samtidigt funkar bättre. Om de inte tar för lång tid på sig att svara. Då blir det Facebook. Uppdatera ungefär varannan minut. Bli irriterad och uttråkad för att inget nytt kommer upp på feedet på några minuter. Börja titta runt i lägenheten. Vad kan jag göra om? Just det. Filmen. Har jag missat något? Nej, jag har koll. Oj, min son. Var är han? Fan. Han har somnat med kläderna på. Stackars barn. Just det. Jag skulle ju ringa skolan. Vill jag ha kaffe? Och ringa hans klasskompis föräldrar. Och ja just det. Han behöver ju gympaskor. Och jag måste ringa a-kassan. Och min fd chef. Och liljeholmen öppen vård. Och ja just det. Jag borde ju gå och ta det där blodprovet jag var ordinerad att ta för flera månader sen. Fan. Cellprovet på mvc. Vilken dag och tid var jag kallad till det. Tror jag har missat det. Det är ingen som är kallad till tandläkaren va? Just det. Borde söka det där jobbet också. Vad fan ska vi äta imorgon. Och vart faaaan la jag den där viktiga inkassoräkningen nu igen. Men åh. Jag skulle ju åkt till mamma igår. Glömde! Borde ringa henne. Gör det imorgon. Just det, behöver ju fortsätta måla dörren jag påbörjade i förrgår, med väggfärg, för att jag inte kunde kontrollera impulsen. Hade redan glömt att jag påbörjat det. Och rengöra penslarna måste jag göra, 4 dagar senare kommer jag på det. Imorgon kanske?

Börjar skriva sms. Ångrar mig. Raderar. "Mamma! Kan du ringa nån gång!!" "Va? Ringa vart?" "meh! Jag saaa ju! Till Cris!" "jaha, nej, han jobbar." Hon har frågat några ggr hör jag i mitt huvud i efterhand. "Vad vill du se för film då Emelie?" passar jag på att fråga medan hon har mig på tråden "Jag VET inte har jag ju sagt!!" "Oj då förlåt, har jag redan frågat?" "jaaaaa!!" och jag har ännu en gång inte lyssnat på svaret på min egen fråga. kommer inte ens ihåg att jag frågat. 

Neuronormativ. Ska det vara såhär?

Tisdagsonsdag

Han ringde igår. För att dementera rykten. För att ursäkta sig. Igen. För att lova. Igen.

Inuti är jag förvirrad. Oattraktiv. Oviktig och inte uppskattad. Lämnad mer eller mindre skadad av alldeles för många människor. Jag har sagt det till två. Det här med livet. Och lusten. Och orken. Om att till slut ha fått nog. Att vid en punkt sluta kämpa. Att behöva hjälp och stöd. Att inte få det någonstans. På riktigt. Att ingenting är på riktigt eller utan villkor. Flytande. Svävande. På ytan. Inga djupa ja, välkommen. Och det är inte konstigt. Det är inte under vingar ämnade för mig. Det är ingen som valt mig. Det finns ingen som väljer mig. De bärande vingarna de söker skydd under finns inte här. De kommer aldrig att förstå. De kommer aldrig behöva förstå. De kommer aldrig behöva bry sig just därför. De har sin grej. Och de mår bra. Men de är så jävla fula inuti.

Kom ihåg mig då

När det är tårar till städning och när du står ensam kvar på tå, och ytan inte går att nå, när du träffat botten, kom ihåg mig då. 

När allt jag vill är det där. När rastlösheten är värst. När du får spring i dina ben, och jordens dragningskraft är klen, när du är i luften, kom ihåg mig då.

Skakningar, rysningar. Adrenalinkyla. Känslostorm. När varje dag känns likadan, och när det skymmer över stan, och när du drömmer, kom ihåg mig då.

Ingenting känns nära. Allt är gjort och förlegat. Viljan saknas längs med alla vägar.
När du varit i alla vrår, du har testat allt som går och när du tröttnat, kom ihåg mig då.

Det är grått som ett moln träffat hennes kvarter.

Septembermåndag?

Jag började skriva om min septembermåndag. Jag tror alltså att det är måndagen den 1:a september idag. Onsdag. 31 augusti. Så. Jag tror jag ska vakna innan jag skriver något mer.

Du som är solen

Lever i skuggan av dig för alltid. Ditt dumma jävla fanskap. Du har ställt mig här och gått. Trots allt lyser solen fortfarande på dig, du skulle bli förlåten för allt. För det verkar som att du.är.solen. Och jag. Jag får stå kvar i skuggan på grund av dig. Tack vare dig kommer jag aldrig bli lika bra som du. Jag kommer inte ens i närheten. Det är dig dom vill ha. Så har det alltid varit.