Ännu en

Det här är ännu en laminerad lista jag måste skaffa mig!

Så skönt

Inget ont om min mamma. Men hon blånekar adhdproblematik och hävdar promt att "du är ju så fin" och blir jätteirriterad så fort jag öht snuddar vid ämnet. Så när min pappa ringer och vi pratar om utredningen är det så skönt att höra att han ser det som en självklarhet, han ifrågasätter aldrig ämnet. Han säger "det är jättebra att få rätt hjälp med vardagen så att man orkar gå upp på morgonen". Precis så. Jag behöver liksom inte ens förklara problematiken, han fattar ändå. Han borde ju veta. Han är likadan. Takes one to know one.

Intryckskänslig

Igår var det så mycket människor omkring mig och så mycket intryck att ta in. Så i vanlig ordning blir idag en dålig dag. Kan inte fokusera på någonting och irriterar mig på allt som stör min väg. Exempelvis. Någon pratar med mig när jag försöker tänka på något. Någon rör på sig när jag försöker titta på något. Känns som att mitt huvud ska explodera när som helst. Jag behöver bara stilla och knäpptyst. Men det är fullkomligt omöjligt i det här hushållet. Bara härda ut tills det lägger sig.

Har två evenemang med en massa folk inbokade i helgen.Hur ska måndagen bli. >_<

Ska det inte vara maskros?

Jag skrev en gång en saga..

<3 kalender

Älskar när min kalender ser ut såhär! Full med färger och former och himmelskt rörig!

Strukturerat kaos

I ett hushåll med fyra personer där en har adhd-diagnos, en går utredning och en förmodligen ska påbörja utredning men redan nu enligt rektorns order ska behandlas i skolan som att den har adhd/add, så blir det lätt lite kaos runt omkring.

Jag har av min arbetsterapeut fått lite hjälpmedel. Bland annat en stor magnet/whiteboard-tavla i våras som aldrig kom upp eftersom det krävdes lite jobb att få upp den. Typ, ta fram borrmaskinen och borra hål. Jag har lånat borrmaskinen, så långt kom jag, men istället för att borra upp tavlan så har jag borrat upp lite andra saker som var lite roligare för stunden. Det är så jag funkar. Hur som helst så fick jag då istället samma upplägg som tavlan fast på ett laminerat ark som ska fästas på kylskåpsdörren. Det verkar ju funka lite bättre eftersom den i alla fall sitter uppe nu.

Det kan ju verka flummigt att behöva ha en flyttbar lapp som talar om för en när man ska vattna blommorna tex. Men, om det inte står och påminner mig någonstans om exakt tid och dag så kommer jag inte ha en tanke på att det ska göras. Kan sitta och titta på mina halvdöda växter och tänka att de behöver vattnas, jag gör det sen. Sen blir till typ nästa vecka när jag återigen lägger märke till att de håller verkligen på att dö nu, just det jag glömde ju vattna dem, igen, stackars blommor, jag vattnar dom sen. Och så går det runt igen.

Behöver enkla och korta instruktioner. Jag har märkt det i skolan nu, att det blir ett problem. Jag fattar liksom aldrig vad jag ska göra när jag får skrivna instruktioner. Speciellt om de lämnar öppet för följdfrågor. Spelar ingen roll hur många gånger jag läser instruktionerna, jag tänker bara på annat och det är i stort sett omöjligt att hålla fokus på texten.

Har precis skummat igenom uppgifterna för de två kurserna jag går nu (hälsopedagogik och psykologi 1) och jag är livrädd. Som alltid. Det kommer gå åt helvete. Känns det som.

Livet

Jag sitter på Café. Själv. Ringer en massa samtal. Dricker massa kaffe. Äter offentligt. Själv. Skriver små anteckningar i min kalender. Skickar mail. Tänker tankar. Om livet. Hur människor formas. Om faktumet att hur du behandlas som barn alltid kommer att vara du. Inuti. I känslan. I din känsla om ditt du. Om att vi nog för alltid är barn. Allihop. Om att jag borde göra om bloggen. Den här livsstilen passar mig inte längre. Jag har inte tid att vara allt. Vill inte vara inget. Vill vara lagom. Som en del av det sitter jag som sagt på café. Själv. Och jag inser att jag inte är rädd. Jag är inte rädd. Jag har gjort mig bekväm och trygg i mitt hörn längst bak, där jag kan se alla. Nästa gång kanske jag vågar sitta mitt i allt.

Studerar genom fönstret kommunikationen på uteserveringen mellan ett ca 9 månader gammalt barn i barnstol och en hund som sitter i någons knä. Jag har barnet vänt emot mig, han har solen mot sin högra kind och tuggar kanelbulle som han sedan smular sönder mellan sina fingrar. Undrar. Hur kommer han att formas utifrån andra människors bemötande. Nu är han perfekt. Sen. Kan han bli vad som helst. Och jo. Det är visst deras ansvar och fel. Den biten att de inte gett honom möjlighet att bli så fantastisk som han har möjlighet att bli. För det spelar ingen roll hur mycket du jobbar på ditt agerande utåt gentemot andra människor genom självinsikt och vägledning, för att, känslan är för alltid där, trots att du vet hur du ska bete dig. Asfalt är hårt.