0

Livet



Jag sitter på Café. Själv. Ringer en massa samtal. Dricker massa kaffe. Äter offentligt. Själv. Skriver små anteckningar i min kalender. Skickar mail. Tänker tankar. Om livet. Hur människor formas. Om faktumet att hur du behandlas som barn alltid kommer att vara du. Inuti. I känslan. I din känsla om ditt du. Om att vi nog för alltid är barn. Allihop. Om att jag borde göra om bloggen. Den här livsstilen passar mig inte längre. Jag har inte tid att vara allt. Vill inte vara inget. Vill vara lagom. Som en del av det sitter jag som sagt på café. Själv. Och jag inser att jag inte är rädd. Jag är inte rädd. Jag har gjort mig bekväm och trygg i mitt hörn längst bak, där jag kan se alla. Nästa gång kanske jag vågar sitta mitt i allt.

Studerar genom fönstret kommunikationen på uteserveringen mellan ett ca 9 månader gammalt barn i barnstol och en hund som sitter i någons knä. Jag har barnet vänt emot mig, han har solen mot sin högra kind och tuggar kanelbulle som han sedan smular sönder mellan sina fingrar. Undrar. Hur kommer han att formas utifrån andra människors bemötande. Nu är han perfekt. Sen. Kan han bli vad som helst. Och jo. Det är visst deras ansvar och fel. Den biten att de inte gett honom möjlighet att bli så fantastisk som han har möjlighet att bli. För det spelar ingen roll hur mycket du jobbar på ditt agerande utåt gentemot andra människor genom självinsikt och vägledning, för att, känslan är för alltid där, trots att du vet hur du ska bete dig. Asfalt är hårt.