0

Jagat jaget


Jag fattar idag. Att allt jag har varit är en fri, bubblande själ instängd i en påtvingat samhällsanpassad kropp med ihopsydda vingar. Att aldrig fått leva efter orden "du får vara den du är, varsågod". Det är ju fruktansvärt vad det kan ställa till med. Jag inser också att det faktiskt är det som har ställt till med alla problem. Det är inte diagnosen eller diagnoserna i sig som är eller har varit problemet utan vad människor runt mig skapat som norm. Vad de bestämt att jag ska bete mig efter. Hur man bäst tar död på livsgnistan. Jag är fortfarande ärrad i utstrålningen, man kan se på utsidan att jag är hård, stel och kantig på insidan. Men jag mjuknar, varje dag.

Att instinktivt och genuint känna i varenda cell i min kropp att det jag tvingas göra inte är rätt för mig kan ju inte skapa annat än problem. Med åren har jag slutat anpassa mig mer och mer. Vilket gör att jag åter är konstig och säger saker till vem som helst hur som helst, beter mig som man inte "ska" eller "får".

Ja, jag pratar med busschauffören eller kassörskan på ICA om jag känner för det.

Ja, jag säger, fan vad du ser ut som hon i Twilight-filmerna till tjejjen jag går förbi och aldrig sett förut om hon gör det.

Ja, jag frågar värdetransportkillen om han blivit rånad på senaste och vad han har för risktillägg egentligen, om jag är nyfiken.

Ja jag stannar mitt i spärren, vänder mig om, stirrar aggressivt upp och frågar mannen på 3.15 meter som försöker planka in på mitt kort, vad fan han vill och ifrågasätter om han betalt tågresan med mitt kort eller?! Fast jag en annan dag uppmanar ungdomarna som ivrigt väntar på någon att planka efter med "kom igen nu killar är ni med, nu går vi", för att SL suger men den vuxna ouppfostrade jäveln på 3.15 meter får fan skärpa sig. Han kan dessutom bara kliva över spärren med sina skitlånga ben om han så gärna vill åka tunnelbana. Eller parkoura lite eller så kunde bara ha frågat mig.

Och ja, jag hockeytacklar idioterna som ställer sig i vägen när jag ska av tunnelbanan för att dom irriterar mig.

Jag är extremt känslostyrd och agerar därefter. Jag påstår inte att det är en bra egenskap rakt igenom, det är detta jag jobbar mest med. Men det är så jag funkar. Jag är sån. Det är den egenskapen jag gillar allra mest och allra minst med mig själv.

Det är den egenskapen som gör att jag glimrar men också att jag stormar. 

Jag ser på er med huvudet lite på sned, i mungipan har jag en liten touch av ett hånleende och i blicken och ena ögonbrynet har jag ett litet uns av en mental klapp på era huvuden, varenda gång någon av er anser att jag på något sätt är mindre än er för att jag inte uppnått vissa, enligt er, viktiga saker. Varför jag inte har uppnått dessa saker ni anser vara viktiga efter er hjärntvättade eller ännu värre, genuina syn, baserad på dagens samhällsnormer, är för att jag inte har velat uppnå dem. Ni har bestämt vilket trappsteg på samhällsskalan jag ska ha uppnått för att ha "kommit någon vart i livet", inte jag. Att ni inte förstår skillnaden är sorgligt. Att ni tror att jag lyssnar eller tar åt mig av era ytliga värderingar eller fattiga livsåskådningar är patetiskt, är ni så viktiga i era ögon så se till att göra något viktigt istället.

Hur ska vi någonsin kunna skapa en fulländad värld med all den här idiotin och ignoransen omkring oss. Jag blir trött.

Jag tror verkligen innerligt på att det inte är jag som behöver anpassa mig.

Mission: Reeeeebooooot.

Kearlek! <3

0 kommentarer:

Skicka en kommentar