2

Dagsform?

Det pratas om dagsform. "Han har mer eller mindre svårt att koncentrera sig beroende på dagsform".  Ja, visst, jag säger det själv och jag fattar vad det betyder. Men. Vad beror dagsformen på? "Ja, jo, men du vet, om han har sovit dåligt, ätit bra och sådär". Där blir det intressant igen. Ätit bra. Vad är det? Är det någon som vet det i dagens kostdjungel?

På senaste har det dykt upp mängder med studier, forskningresultat och tester med mycket intressant information gällande sambandet mellan gluten, mjölk och neuropsykiatriska funktionshinder. Att kolisar var dåligt för ungar eller annat folk med ADHD är konstaterat för länge sen. Och det är väl inte så konstigt. Socker är ju inte bra för någon. Hallå. Ok, särskilt inte för neurostörda, för att, deras signalsubstanser redan är extra störda och socker gör allas signalsubstanser stördare än de redan var oavsett hur störda de var innan, alltså blir neurostörda ännu stördare än de andra som blivit störda av att äta socker, häng med, kontentan är sluta ät socker.

I stora drag läser jag att "ADHD-kost" går ut på att:

  • Sluta äta socker
  • Få i dig tillräckligt med järn (obs, inte för mkt pga förgiftningsrisk med allvarliga följder)
  • Inte äta gluten
  • Inte äta/dricka någon form av komjölk
  • Få i dig fiskleverolja
Vore det inte fantastiskt förödande för Läkemedelsverket om detta fungerade? Att vi med hjälp av vår kost kan styra vår signalsubstans på ett liknande sätt som amfetaminpreparat kan? Tänk vad många miljoner de skulle komma att förlora på deras nya supervinstdrivande diagnoser om folk skulle börja äta mat istället för deras mediciner.

Folk är så himla lättköpta. Som att de liksom är för trötta för att orka tänka själva och istället låter Aftonbladet göra det åt dem.

Exempel 1. "det är så nyttigt att dricka ett glas rött vin om dagen". Jaha. Så nu är alkohol och socker plötsligt bra för oss. Fundera över vad det är i vinet som är nyttigt och drick det istället.

Exempel 2. "Mörk choklad är så nyttigt, ät en bit om dagen." Men. Socker. Igen! "men det är så liten mängd". Mmmm. Det som är nyttigt är kakobönan, dess fett och annat som har hälsofrämjande antioxidantska egenskaper. Ät det istället. 

Har du huvudvärk? Ta en Alvedon. Eller, here´s another thought. Fundera över varför du har ont i huvudet och gör annorlunda nästa gång. Vad är värk? Kroppens sätt att säga att något är fel. Det vet ju alla. Men att analysera felet verkar vara lite jobbigare än att ta en tablett. Precis som läkarna inom den medicinsk-biologiska psykiatriska faktorn samt naturligtvis deras allies Läkemedelsverket anser, är det ju betydligt lättare att behandla symtom istället för orsak eftersom orsak kräver tankeverksamhet och utredning, verkar ju onödigt, symtomen ligger ju redan uppdukade på bordet. Fort ska det gå! Ut med dig, in med nästa patient, klockan tickar, tid är pengar.

Jag luddar, tänker högt här. Ni får gärna rätta mig om ni tycker att jag har fel. Jag tänker ändå inte medicinera i onödan. Jag måste ändra min kost. Jag vill ha egna studier och forskningresultat att gå efter.
0

Utredningsdag 1

Kaos. Först var jag tvungen att ställa till med en scen för att de hade kallat mig fel dag. Sen fick jag iaf komma idag på en senare tid. Vi står på exakt samma punkt som för typ 1.5 år sedan. Det finns ingen människa som kan ge någon information om mig som barn. Alltså. Vi behöver hitta någon. Hur gör man det? Dag 2 om två veckor.
0

Hur man ska bete sig som förälder

Jag och sambon åker tunnelbana. Vi noterar, mest han, jag har ryggen emot och hör mest bara, en pappa som pratar med sitt barn med den fantastiska accenten bebisspråk. När tunnelbanan sen stannar vid Axelsberg ska han få barnet att ta sig över det kända mellanrummet, ni vet "se upp för mellanrummet mellan tåg och plattform", han backar själv ut vagnen medan han säger, observera, med accenten  "oj oj, akta nu, oj, ser du mellanrummet här, akta dig för det, oj, OJ! vänta ska pappa hålla dig i handen, ja, kom då, oj, kom här nu, oj oj nu går vi försiktigt, ååååh hopp, duuuuktig, vad braaa det gick!" (tona ner ljud medans de går längre boooort)

Tunnelbanan stänger dörrarna och sambon tittar på mig lite fundersamt och frågar försiktigt med en aning skeptiskt ton "är du en daltig förälder?" Jag förstår precis vad han menar och brister ut i ett instämmande (varför finns det inte ett ord som heter instämsamt?)  LOL. "Nej, inte direkt, jag hade förmodligen sagt något i stil med "Kom då, vad väntar du på, skärp dig, hoppa över hålet nån gång jag har för fan inte hela dagen på mig. Kom igen, folk väntar men vad fan hålleru pååå meeeed. Neeej men då går jag väl utan dig då." tänker efter lite... och fortsätter "det kan ju också vara fel.. jag vet inte."

Fast i sanningens namn så hade jag fattat att ungen behövde hjälp över hålet redan innan och förutsett att jag skulle A: plocka upp den B: hålla den i handen redan innan dörrarna öppnas och därmed aldrig behövt utsätta mig för en pinsam dalt/hot-situation.

0

Bland kombinerade bokstäver

Läser i ett av mina tidigare inlägg här nere "idag kickar listan in" och oj vad peppad jag är osv. Stirrar på texten och undrar. Vilken jävla lista?! Alltså. På riktigt. Vilken jäääävla lista?! Blir alldeles frustererad och vill hoppa upp och ner och gråta som ett barn för att jag inte på en millisekund kan komma på vad det är för jävla lista. Det tar mig vad som känns som tre dagar att komma på att jag skrivit om "10 saker att göra innan året är slut-listan". Den hade jag helt glömt bort.

Det är ganska roligt med ADHD-problematik. Aktuellt just nu är att även sonen ska utredas, det är klart och bestämt efter WISC och 5-15-formulär. Men, jag håller honom utanför, vill han berätta sin story någon dag så får han göra det alldeles själv. Ville bara säga det. Och att det ska bli oerhört intressant att se vad vårdgarantin garanterar den här gången. Jag har för dom som inte vet det blivit utredd sedan våren 2010. Först fick jag vänta tills sommaren 2010 för att göra självskattningar och bli feldiagnostiserad och totalt mindfuckad hos ett mycket märkligt gäng. Sedan blev jag ändå remitterad vidare till neropsykiatrisk utredning, vilket tog över ett år att bli kallad till. Sedan blev det bara fler självskattningar och 5-15 formulär och sedan beslutades det att jag skulle behandlas utan diagnos för att se om mina symtom försvann och om de inte gjorde det så skulle utredningen återaktualiseras. Den aktualiserades i våras. Och nu är det oktober. Hey, 3 månaders vårdgaranti. Jorå. Inte någon gång.

 Behandlingen fortsätter dock. I KBT-form för att vi (sambon har diagnos) ska lära oss struktur hemma och i vardagen. Just nu får vi lära oss att storhandla och hålla oss till våra veckomatlistor. Det har vi fått göra i 4 veckor. Och bara det. Kan ni sådant? Dels storhandla varje vecka. Dels hålla er till en sak i taget? Det har varit det allra svåraste. Sjukt svårt. Jag blir jättefrustrerad och vill så mycket. Har så mycket fantastiska idéer som jag liksom får tygla för att jag måste storhandla en dag i veckan. Jag får väl tänka på andra saker iaf? Eller? Får jag ens tänka på andra saker? Måste ta upp detta på fredagens veckohandlingsavstämning.
0

10 saker

Bara börja checka av! Snart blir det hetshöst!
1

Uppochnerochkorsochtvärs

Om att spendera en hel kväll i sängen, att bråka, skojja, gråta, prata om vartannat. Jag åker bergochdalbana idag. Kastar saker. Arg som ett bi.

Och i trailern för arga snickaren sa han precis nyss "vilken jävla bergochdalbana". Det var jättekonstigt.
1

Vett är relativt

Att jag är omgiven av fantastiska människor det kan min senaste kommentar intyga. Och faktum är att det var precis så jag kände. Att jag helt och hållet tappat substans. I typ allt jag gör. Var är jag, helt enkelt. Det känns som att jag bara trevande fladdrar runt och försöker känna efter vad jag egentligen gillar och vill göra. Borde göra en del förändringar i livet, men det är så lätt att bara fortsätta lunka på trots att jag bara är tjurig och missnöjd. Har tappat mig själv. Jag har glömt. Allt.

Vet inte så mycket mer just nu än att jag hade en fantastisk helg. Full med kärlek och musik och inspiration och bus och fantastiska vänner som överraskningsfirade med bubbel efter pizzan i solen på en filt på en gräsmatta någonstans på gärdet, strax innan sommarens häftigaste skyfall följt av årets häftigaste ljusshow på Kent.

Imorgon ska jag ta massa prover. De kanske kan svara på något.
1

Bla

Bla blabla bla bla. Blablabla blabla bla. Bla. Bla bla bla bla bla blaaaa.
0

Energi?

0

Ännu en

Det här är ännu en laminerad lista jag måste skaffa mig!
2

Så skönt

Inget ont om min mamma. Men hon blånekar adhdproblematik och hävdar promt att "du är ju så fin" och blir jätteirriterad så fort jag öht snuddar vid ämnet. Så när min pappa ringer och vi pratar om utredningen är det så skönt att höra att han ser det som en självklarhet, han ifrågasätter aldrig ämnet. Han säger "det är jättebra att få rätt hjälp med vardagen så att man orkar gå upp på morgonen". Precis så. Jag behöver liksom inte ens förklara problematiken, han fattar ändå. Han borde ju veta. Han är likadan. Takes one to know one.
0

Intryckskänslig

Igår var det så mycket människor omkring mig och så mycket intryck att ta in. Så i vanlig ordning blir idag en dålig dag. Kan inte fokusera på någonting och irriterar mig på allt som stör min väg. Exempelvis. Någon pratar med mig när jag försöker tänka på något. Någon rör på sig när jag försöker titta på något. Känns som att mitt huvud ska explodera när som helst. Jag behöver bara stilla och knäpptyst. Men det är fullkomligt omöjligt i det här hushållet. Bara härda ut tills det lägger sig.

Har två evenemang med en massa folk inbokade i helgen.Hur ska måndagen bli. >_<
0

Ska det inte vara maskros?

Jag skrev en gång en saga..
1

<3 kalender

Älskar när min kalender ser ut såhär! Full med färger och former och himmelskt rörig!
2

Strukturerat kaos

I ett hushåll med fyra personer där en har adhd-diagnos, en går utredning och en förmodligen ska påbörja utredning men redan nu enligt rektorns order ska behandlas i skolan som att den har adhd/add, så blir det lätt lite kaos runt omkring.

Jag har av min arbetsterapeut fått lite hjälpmedel. Bland annat en stor magnet/whiteboard-tavla i våras som aldrig kom upp eftersom det krävdes lite jobb att få upp den. Typ, ta fram borrmaskinen och borra hål. Jag har lånat borrmaskinen, så långt kom jag, men istället för att borra upp tavlan så har jag borrat upp lite andra saker som var lite roligare för stunden. Det är så jag funkar. Hur som helst så fick jag då istället samma upplägg som tavlan fast på ett laminerat ark som ska fästas på kylskåpsdörren. Det verkar ju funka lite bättre eftersom den i alla fall sitter uppe nu.

Det kan ju verka flummigt att behöva ha en flyttbar lapp som talar om för en när man ska vattna blommorna tex. Men, om det inte står och påminner mig någonstans om exakt tid och dag så kommer jag inte ha en tanke på att det ska göras. Kan sitta och titta på mina halvdöda växter och tänka att de behöver vattnas, jag gör det sen. Sen blir till typ nästa vecka när jag återigen lägger märke till att de håller verkligen på att dö nu, just det jag glömde ju vattna dem, igen, stackars blommor, jag vattnar dom sen. Och så går det runt igen.

Behöver enkla och korta instruktioner. Jag har märkt det i skolan nu, att det blir ett problem. Jag fattar liksom aldrig vad jag ska göra när jag får skrivna instruktioner. Speciellt om de lämnar öppet för följdfrågor. Spelar ingen roll hur många gånger jag läser instruktionerna, jag tänker bara på annat och det är i stort sett omöjligt att hålla fokus på texten.

Har precis skummat igenom uppgifterna för de två kurserna jag går nu (hälsopedagogik och psykologi 1) och jag är livrädd. Som alltid. Det kommer gå åt helvete. Känns det som.
0

Livet



Jag sitter på Café. Själv. Ringer en massa samtal. Dricker massa kaffe. Äter offentligt. Själv. Skriver små anteckningar i min kalender. Skickar mail. Tänker tankar. Om livet. Hur människor formas. Om faktumet att hur du behandlas som barn alltid kommer att vara du. Inuti. I känslan. I din känsla om ditt du. Om att vi nog för alltid är barn. Allihop. Om att jag borde göra om bloggen. Den här livsstilen passar mig inte längre. Jag har inte tid att vara allt. Vill inte vara inget. Vill vara lagom. Som en del av det sitter jag som sagt på café. Själv. Och jag inser att jag inte är rädd. Jag är inte rädd. Jag har gjort mig bekväm och trygg i mitt hörn längst bak, där jag kan se alla. Nästa gång kanske jag vågar sitta mitt i allt.

Studerar genom fönstret kommunikationen på uteserveringen mellan ett ca 9 månader gammalt barn i barnstol och en hund som sitter i någons knä. Jag har barnet vänt emot mig, han har solen mot sin högra kind och tuggar kanelbulle som han sedan smular sönder mellan sina fingrar. Undrar. Hur kommer han att formas utifrån andra människors bemötande. Nu är han perfekt. Sen. Kan han bli vad som helst. Och jo. Det är visst deras ansvar och fel. Den biten att de inte gett honom möjlighet att bli så fantastisk som han har möjlighet att bli. För det spelar ingen roll hur mycket du jobbar på ditt agerande utåt gentemot andra människor genom självinsikt och vägledning, för att, känslan är för alltid där, trots att du vet hur du ska bete dig. Asfalt är hårt.
0

Kaffestänk och porslinsstoft



Jaha, livet. Struktur var det. Ju mer struktur jag försöker få, desto mer kaos blir det i mitt huvud. Kämpar och fokuserar, sen dyker det upp något som får mig att helt tappa fotfästet eller något litet som måste göras som inte är inplanerat i dagens planering och inte heller får plats. Och jag känner fullständig hopplöshet. Allt blir kaos, listorna är kaos. Hur ska jag kunna få struktur av listor när de är kaos. Jag vet inte hur man gör.

Min frustration leder bl.a. till att jag kastar sönder fulla kaffekoppar från den ena sidan av rummet till den andra. Kaffestänk och porslinsstoft över hela köket. Fantastiskt. Torka, moppa, tvätta matta, sopa, dammsuga. Mindre kaos så? Ska jag känna mig mer normal så?

Ge mig styrka. Varför är det så svårt.