0

Neuronormativ?

Står på balkongen i mörkret och iakttar tre små killar som går förbi och pratar om Charlie Sheen (?!) Jag minns plötsligt hur det kändes i deras ålder. Hur lukter, ljud och känslor fanns runt omkring. Hur det kändes att vara medveten. Hur det kändes att leva. jag har någonstans tappat den förmågan för länge, länge sen. Läser igen om diagnoser. Och känner igen mig. Jag förstår precis. Men yrkeskåren verkar inte förstå. Eller lyssna. Eller ens vilja lyssna. Det är som att jag är förpassad, misstrodd, undanstoppad. Inte tillräckligt sjuk för att behöva vård eller hjälp. Jag har inte cancer. Jag har (förmodad) adhd.

I skrivande stund står jag vid spisen och lagar mat samtidigt som jag skriver detta och pratar med min dotter, svarar på hennes tusen och en frågor, de jag hör dvs, och hjälper henne att plocka fram pysselsaker. Under tiden har jag också hunnit gå ut och röka, plockat undan disken, funderat över kalas, att jag ska gå och duscha, hällt upp coca cola, bränt maten eftersom jag glömde sänka från 12:an, kollat vad som var på tv:n. Det har gått fem minuter, högst 7.

 Och såhär fortsätter det. Jag har haft en hyperperiod de senaste dagarna. Intensivrenoverat hemma, impulshandlat och hyperpratat, hypertänkt, sena nätter och tidiga morgnar. Kan inte sova. För att plötsligt sova till 14.00. Nu är energin slut för den här gången och jag känner redan hur jag börjar vända mot botten. För att jag har gjort så jävla mkt men ändå inte kommit fram till mål. Trött i kroppen men hjärnan fortsätter. Att bara titta på tv är liksom inte nog. Att spela wordfeud med minst 5 andra spelare samtidigt funkar bättre. Om de inte tar för lång tid på sig att svara. Då blir det Facebook. Uppdatera ungefär varannan minut. Bli irriterad och uttråkad för att inget nytt kommer upp på feedet på några minuter. Börja titta runt i lägenheten. Vad kan jag göra om? Just det. Filmen. Har jag missat något? Nej, jag har koll. Oj, min son. Var är han? Fan. Han har somnat med kläderna på. Stackars barn. Just det. Jag skulle ju ringa skolan. Vill jag ha kaffe? Och ringa hans klasskompis föräldrar. Och ja just det. Han behöver ju gympaskor. Och jag måste ringa a-kassan. Och min fd chef. Och liljeholmen öppen vård. Och ja just det. Jag borde ju gå och ta det där blodprovet jag var ordinerad att ta för flera månader sen. Fan. Cellprovet på mvc. Vilken dag och tid var jag kallad till det. Tror jag har missat det. Det är ingen som är kallad till tandläkaren va? Just det. Borde söka det där jobbet också. Vad fan ska vi äta imorgon. Och vart faaaan la jag den där viktiga inkassoräkningen nu igen. Men åh. Jag skulle ju åkt till mamma igår. Glömde! Borde ringa henne. Gör det imorgon. Just det, behöver ju fortsätta måla dörren jag påbörjade i förrgår, med väggfärg, för att jag inte kunde kontrollera impulsen. Hade redan glömt att jag påbörjat det. Och rengöra penslarna måste jag göra, 4 dagar senare kommer jag på det. Imorgon kanske?

Börjar skriva sms. Ångrar mig. Raderar. "Mamma! Kan du ringa nån gång!!" "Va? Ringa vart?" "meh! Jag saaa ju! Till Cris!" "jaha, nej, han jobbar." Hon har frågat några ggr hör jag i mitt huvud i efterhand. "Vad vill du se för film då Emelie?" passar jag på att fråga medan hon har mig på tråden "Jag VET inte har jag ju sagt!!" "Oj då förlåt, har jag redan frågat?" "jaaaaa!!" och jag har ännu en gång inte lyssnat på svaret på min egen fråga. kommer inte ens ihåg att jag frågat. 

Neuronormativ. Ska det vara såhär?

0

Tisdagsonsdag


Han ringde igår. För att dementera rykten. För att ursäkta sig. Igen. För att lova. Igen.

Inuti är jag förvirrad. Oattraktiv. Oviktig och inte uppskattad. Lämnad mer eller mindre skadad av alldeles för många människor. Jag har sagt det till två. Det här med livet. Och lusten. Och orken. Om att till slut ha fått nog. Att vid en punkt sluta kämpa. Att behöva hjälp och stöd. Att inte få det någonstans. På riktigt. Att ingenting är på riktigt eller utan villkor. Flytande. Svävande. På ytan. Inga djupa ja, välkommen. Och det är inte konstigt. Det är inte under vingar ämnade för mig. Det är ingen som valt mig. Det finns ingen som väljer mig. De bärande vingarna de söker skydd under finns inte här. De kommer aldrig att förstå. De kommer aldrig behöva förstå. De kommer aldrig behöva bry sig just därför. De har sin grej. Och de mår bra. Men de är så jävla fula inuti.